Hoppade över Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Eftersom jag inte hann eller hade lust ta kort. Hade en beige klänning och tights tror jag. Ovanligt.

Dag 15 – Mina drömmar 

Är det mina drömmar för framtiden eller drömmar som man har på natten? Mina drömmar på nätterna beklagar jag ju mig över ganska ofta så det får väl bli det försnämnda här då..

Jag vet inte vad jag har för drömmar riktigt.. Jag hoppas mest att jag kommer lyckas och få en bra karriär. Få jobba med något som får mig att brinna men samtidigt inte får mig att gå in i väggen. Men jag har redan fått höra av 5 socionomer att jag är en sådan som kommer gå in i väggen så det kanske är bäst att förbereda sig på det?

Jag hoppas att jag kommer ta körkort detta året, har råd att köpa hus inom några år och för övrigt har så underbart liv som jag har nu med alla som finns runt mig.

Det ligger oftast mycket skräp i mina väskor. Kvitton och allt möjligt. Nu för tiden har jag alltid garn i väskan, ifall jag blir uttråkad kan jag ju alltid sticka! Lotion brukar också hänga med överallt. Och kameran som jag sällan använder. Nu när det är vinter har jag oftast ingen handväska, har enorma fickor på min jacka där jag får ner plånbok, vantar, mössa, nycklar, snus, mobil, headset, busskort och då finns det gott om utrymme kvar för garn också för den delen.

Storasyster Jenny, 33 år – Bor utanför stan på en liten gård med man och barn och en himlans massa djur. Även om vi inte träffas så ofta så har jag genom åren märkt hur hon har förändrats och mognat väldigt mycket! Det är så fräckt att se hur mycket hon klarar av. När jag var 13-14 år var jag hos henne en del och vad jag minns är att jag skrattade så jag fick kramp överallt, sjukt roligt hade vi. Hon va den bästa systern som köpte 2,25 cider åt mig när jag firade påsk med henne och Kenneth och jag drack så otroligt många att jag blev full och vi båda ramlade nästan in i påskelden. Satan så dåligt magen mådde sen, det är ju liite socker i de där satans ciderna.

Storebror Niklas, 23 snart 24 år – Ja, vi har väl inte riktigt kommit ifrån den relationen vi hade som barn då man slåss och tjaffsar hela tiden. Han är kaxig, dålig på att föra ett samtal och lättirriterad. Ibland visar han sin goa sida och är skämtsam och pratsam. Han kan göra mig så arg så jag vill be han fara och flyga. Det går inte att diskutera med människan. Vi är så otroligt olika, man kan inte tro att vi växt upp i samma hem.

Anton, 13 år – Hockeynörd så det skriker om det. Eller ja, sportgalen i övrigt tror jag. Förutom hockey är det ju fotboll och han har koll på det mesta. Han kan rabbla upp siffror från olika serier och ja vet inte allt. Han har humor, redan som ganska liten började han dra skämt. Det kluriga var bara att han va så exhalterad över hur rolig skämtet var att han började mitt i en mening och började sen asgarva innan han kommit till slutet. Nu för tiden är han en typisk tonåring som spenderar mycket tid framför TV:n, när han inte är i ishallen såklart. Han har snart alla Two and a half men-boxar och pratar gärna med mig om avsnitt som är roliga eftersom jag sett alla. Jag får bli bättre på att se han spela matcher också, han är ju skitduktig.

Emelie, 10 år – Hon är en blandning av mig och min kusin. Envis som satan, lite småtjurig, dominant och samtidigt har hon ett stort hjärta och blir jätteglad när det går som hon vill. Hon är lite blyg men det släpper lätt när man jävlas lite med henne då hon snabbt ryter tillbaka.

Jonatan, snart 4 år

 
Jag är inte religiöst troende, tror inte att det finns någon allsmäktig gud. Då tror jag hellre på djävulen, det stämmer mer överrens med allt hemskt som finns i denna värld. Allt har en mening kontrar ofta de troende med, visst kan det ha det men vad är positivt med barn som dör av svält och katastrofer som tvingar barn att leva utan föräldrar osv.? Det känns ganska meningslöst att skapa sådana situationer, om man inte är djävulen för då är det väl skitkul.

Jag tror på den fria viljan. Människor är fria till stor grad, här skulle en filosof göra mig galen och ifrågasätta vad fri innebär men det skiter vi i nu. Människor kan bestämma otroligt mycket över sitt eget liv och ploga sin egen väg i livet. Det är intressant att se hur folk redan i högstadiet eller gymnasiet gör val som får konsekvenser som de sedan inte förstår. Samtidigt är det sjukt frustrerande med folk som gnäller oändligt över allt och inget utan att inse att det bara är de själva som kan göra något åt det. Hur mitt liv är upp till mig, så jag tror på mig själv och min vilja helt enkelt.

Ett ögonblick som ger en speciell och stark känsla är när ens lag (ishockey eller annan sport man gillar) ligger i underläga och kommer ikapp. Jag är inte direkt en sportnörd men har följt min storebrors hockeyliv ända sedan han började och det är så mycket roligare än att se Frölunda eller VM eftersom man vet vilka de flesta spelare är och blir så mycket gladare när det går bra. Om de ligger under med ett eller två poäng, tänder till och blir förbannade som satan, och börjar spela riktigt bra hockey kan man nästan inte stå still. Jag vill ha 114 händer så jag kan klappa frenetiskt när de gör mål och vinner matchen.

Va svårt, kan man bara välja en? Då väljer jag min mamma. Den personen jag älskar mest på denna planet och det är väl på grund av det som hon är den som min irritation och frustration alltid går ut över. Våran relation va därför inte alls bra för några år sedan, men nu har vi nog båda lärt oss hur vi fungerar. Är vi lättirriterade så pratar vi inte med varandra eftersom det inte är varandra vi är arga på egentligen.

Mamma är den personen jag oftast ringer om jag är arg, glad, ledsen eller bara rastlös. Hon vet allt om mig och lyssnar och bryr sig oändligt mycket. När det varit svårt och jobbigt har hon alltid funnits där. När det tog slut med Johan höll hon om mig när jag grät och grät, hon skrev ett brev till mig som handlade om att min första kärlek tagit slut, att det nu känns väldigt svårt men att det kommer bli bättre och jag kommer träffa på mer kärlek eller något sånt. Så fint av henne och jag blev glad att någon annan orkade tänka framåt medan jag mest ville gräva ner mig. Den enda gången hon inte kunnat hjälpa mig var när mormor dog, då hade hon så klart fullt upp att försöka stå upp själv. Det var extra tufft, att själv vara helt ifrån sig och samtidigt se henne vara på botten. Jag tror inte jag var så hjälpsam heller. Minns inte mer än att jag drog till Monica i Sthlm några dagar och sen bagravde mig i jobb och filmer.  

Det bästa med mamma är att jag inte behöver säga hur jag mår. Hon behöver inte säga hur hon mår heller. Det märks så tydligt oss emellan. Har hon haft en skitdag på jobbet så pratar vi om det, känns det extra tungt i skolan eller med något annat så pratar vi om det. Vi pratar oftast varje dag, ibland har vi inte så mycket att säga så då blir det mest sms. Men det är en otrolig trygghet att veta att hon alltid finns där och vill att vi ska vara en stor del i varandras liv. Jag vet hur det känns att ha en förälder som inte är intresserad så jag är så glad att hon haft och har orken att kompensera gott och väl för hans frånvaro. Där har ju Anders hjälpt mycket också!

Kan fortsätta i all evighet och prata om henne men har nog fått med det viktigaste. Jag älskar dig mamma och du betyder så otroligt mycket!