Helg?
Har nu börjat mitt nya jobb, känns fantastiskt skönt! Att tituilera mig som socialsekreterare är konstigt just nu. Å ena sidan är det så självklart, å andra sidan är det ganska främmande. Fantastiskt härliga kollegor och lika härlig chef har gjort de två första dagarna superbra. Allt känns så naturligt och bra :)
Det enda som fattas i livet just nu är en ny lägenhet.. Gillar min mysiga lägenhet men är samtidigt så trött på den. Tror inte jag orkar en sommar till i denna bastu! Vill ha en billig trea så jag kan ha mitt "pysselrum" och köpa ny soffa! Har sökt en nu i veckan men poängen skjuter ju upp i höjden som vanligt så vi får väl se.
Sova middag
Jag försöker desperat vända dygnet helt rätt och bli en morgonmänniska, som väntat är det ungefär lika lätt som att springa utan ben. Dessutom förstör jag för mig själv genom att sova middag, men det sker ganska ofrivilligt, igår somnade jag sittandes i soffan för första gången i mitt liv tror jag. Men skam den som ger sig helt enkelt.
Känner mig otroligt sugen på att skriva för första gången på länge men jag vet inte om vad. Det nya jobbet, det skadade knät och hälarna, allt det konstiga eller allt det bra. Antagligen vill jag få ur mig allt som snurrar i huvudet men kanske inte här och jag vet inte ens vart jag ska börja eller hur jag ska beskriva.
Den tanken som dyker upp mest sedan några dagar tillbaka är att allt vore så otroligt bra om det inte vore för detta förbannade knä och dessa hälarna. Jag är så motiverad till att få tillbaka mitt vanliga liv men jag är tvingad till att ta det lugnt och inte överanstränga de skadade delarna av min kropp. Aldrig känt denna frustration innan, hur mycket man än läser om folk som är sjuka och hemmaliggande så går det inte att förstå fullt ut förrän man hamnar där själv. När jag igår träffade överläkaren på reumatologmottagningen och vi pratade igenom hela förloppet så kändes det tungt att prata om att problemen med knät faktiskt började i oktober och jag sökte inte hjälp förrän i januari. Inget hade väl varit annorlunda, eftersom felet fortfarande inte är hittat så hade det väl ändå gått så som det gått men det som är hemskt är hur ignorant jag varit mot mig själv. I flera veckor hade jag stora svårigheter att stå och gå men jag stannade inte upp ändå. Nu har jag väl forhoppningsvis lärt mig att stanna upp och lyssna på min kropp.
Men det är svårt att stanna upp och lyssna på sin kropp när man vill leva sitt liv som förut och alla människor runt omkring också vill att jag ska göra det. Har jag redan varit hos sjukgymnasten och sedan handlat har jag "använt upp" min rörlighetsdos den dagen och borde egentligen ta det lugnt. Vilken för mig innebär att stanna hemma för det är det enda stället jag kan slappna av på. Men det är svårt när någon vill ses, att behöva sätta mig själv i första rummet är jag inte van vid. Men nu har jag fått ny medicin som verkar fungera ganska bra, så förhoppningsvis leder inte ökad rörelse till mer problem. Eftersom jag ska börja jobba om en vecka så vore det ju ganska bra!
Nu ska jag sticka färdigt en vante och sedan försöka lära mig att sticka flätor :)
Känner mig otroligt sugen på att skriva för första gången på länge men jag vet inte om vad. Det nya jobbet, det skadade knät och hälarna, allt det konstiga eller allt det bra. Antagligen vill jag få ur mig allt som snurrar i huvudet men kanske inte här och jag vet inte ens vart jag ska börja eller hur jag ska beskriva.
Den tanken som dyker upp mest sedan några dagar tillbaka är att allt vore så otroligt bra om det inte vore för detta förbannade knä och dessa hälarna. Jag är så motiverad till att få tillbaka mitt vanliga liv men jag är tvingad till att ta det lugnt och inte överanstränga de skadade delarna av min kropp. Aldrig känt denna frustration innan, hur mycket man än läser om folk som är sjuka och hemmaliggande så går det inte att förstå fullt ut förrän man hamnar där själv. När jag igår träffade överläkaren på reumatologmottagningen och vi pratade igenom hela förloppet så kändes det tungt att prata om att problemen med knät faktiskt började i oktober och jag sökte inte hjälp förrän i januari. Inget hade väl varit annorlunda, eftersom felet fortfarande inte är hittat så hade det väl ändå gått så som det gått men det som är hemskt är hur ignorant jag varit mot mig själv. I flera veckor hade jag stora svårigheter att stå och gå men jag stannade inte upp ändå. Nu har jag väl forhoppningsvis lärt mig att stanna upp och lyssna på min kropp.
Men det är svårt att stanna upp och lyssna på sin kropp när man vill leva sitt liv som förut och alla människor runt omkring också vill att jag ska göra det. Har jag redan varit hos sjukgymnasten och sedan handlat har jag "använt upp" min rörlighetsdos den dagen och borde egentligen ta det lugnt. Vilken för mig innebär att stanna hemma för det är det enda stället jag kan slappna av på. Men det är svårt när någon vill ses, att behöva sätta mig själv i första rummet är jag inte van vid. Men nu har jag fått ny medicin som verkar fungera ganska bra, så förhoppningsvis leder inte ökad rörelse till mer problem. Eftersom jag ska börja jobba om en vecka så vore det ju ganska bra!
Nu ska jag sticka färdigt en vante och sedan försöka lära mig att sticka flätor :)
