Totalt meningslös dag hittills. Gick upp vid tio och har sen dess inte gjort ett skit som jag skulle. Jag har satt igång den bärbara där plugget är, skrivit ut kladden för att få bättre överblick över vad jag skrivit. Sen har jag stickat, börjat virka på en mössa, stirrat in i datorn, legat i sängen och stirrat på fläkten. Känns så kanon idag, verkligen. Är helt slut i kroppen och det gör satans ont i överkroppen. Det va inte jag som föll från andra våning, jag har inte ens gjort något ansträngande. Mer än att jag vart på spänn i 3 veckor och haft en jävla magkatarr hela helgen.

Tanken va att Pontus skulle vara här nu, han är 1,5 timma sen och lär väl inte dyka upp snart känns det som. Pontus i ett nötskal. Blir nog fint när han väl kommer. Sen ska jag upp till mamma, äta mat och bara vara.

Imon ska jag klippa mig och färga håret. Har inte klippt mig på 1,5 år så det lär vara några centimeter som ryker.. Sen ska det pluggas. Så mkt att se fram emot denna veckan. Verkligen.

sablansfittdag.

Fan va trött jag blir på att jag har så kasst minne. Hela cykelturen hem funderade jag över vad det är jag inte kommer ihåg, tänkte att det är säkert att jag hade planerat att gå på stan men jag skiter i det. Så, då hade vi löst den gåten. NEJ! Jag skulle ju svänga in på PL och köpa godis på vägen hem!!!!!!!!! Satan i gatan vad upprörd jag blir.

Men nu ska jag vara sådär äckligt positiv och se det såhär: Hade jag haft godis nu så hade jag inte lagat middag utan ätit mig mätt på godis eftersom det är det jag är sugen på, eftersom jag egentligen är hungrig. Och lat som jag är orkar jag inte gå till Maxi nu, speciellt inte vid denna tiden då alla underbara människor är där nu. Så nu ska jag helt enkelt laga middag och acceptera att jag får köpa dyrt godis på maxi som jag inte kommer bli helt nöjd över.

Fan vad tråkigt det är att vara positiv.

Idag ringde kursansvarige, även ansvarig för min seminariegrupp, till praktiken. Idag. 1,5 vecka innan praktiken är slut ringde han och hörde hur allt var och hur det gick.

Det känns lite "by the way, vi har väl en praktikant hos er? Har hon skött sig? Ville vara visa att vi är medvetna om att hon är där och ja, så." Självklart kan handledarna ringa upp honom om det är något problem, men ändå. Kommunikation mellan kursansvarig och handledare kan väl inte vara så dumt kanske. Men att ringa 1,5 vecka innan kursen är slut känns lite panikartat och helt enkelt kasst. Vad fick han ut ur det samtalet?


Förövrigt va det min sista onsdag på praktiken, är ju inte där nästa vecka. Sista gången jag va på paletten. Usch, börjar kännas konstigt att jag aldrig mer kommer ha denna eller någon relation alls med dessa människor jag träffat så många timmar de senaste månaderna. Det som varit min verklighet sen i januari är snart slut. Lite för mkt avsked nu.

Idag går alla tankar till familjen Lazar, som trots mkt kämpande mist sin far och make. Tänker på er och den underbara man som var eran far! Ta hand om er och eran mor (L)

Trots att helgen innehöll en del väldigt jobbiga grejer så tänker jag tillbaka på den med glädje. Har spenderat många timmar i farmors lägenhet, det kändes tungt men ändå bra. Att det inte blev varken tjafs eller bråk gjorde allt mkt lättare, det hjälper att träffas och spendera tid ihop som släkt.

Det har väl vart de lugna timmarna i helgen. I fredags kom jag hem för första gången sen söndagen, gick igenom posten, laddade ner alla avsnitt jag missat under veckan. Sen hämtade Monk & co mig och vi åkte hem till dem. Jag lagade underbart god potatisgratäng och fläskfilé :) Maria joinade oss och kvällen bjöd på många hysteriska skratt. Haha, det va välbehövligt. Kändes som att jag inte skrattat på ett år.

På lördagen böev det några timmar i farmors lägenhet och sen cyklade jag upp till mamma & co. Solade, hoppade studsmatta, tittade på hockey och käkade. Sen hem, fick mysbesök en stund och sen blev det en snurrig kväll med Pontus. Några groggar och desto fler glas vin slank ner lika lätt som vatten. Kändes underbart att bara sitta och tjöta.

Söndagen blev otroligt bra. Kände mig lite bakis men det glömde jag nog bort sen. Jag och Pontus gick till maxi och köpte frukost, mamma hämtade upp oss och vi käkade hos dem. Satt ute och solade, ja när solen va framme iaf. Efter några timmar kom Monk, Niclas & barnen. Vi ville ju så klart att Jacoby skulle testa på att hoppa studsmatta. Det bliev inte så mkt hoppande, han sprang runt och hade skitskoj. Sen kom Anders föräldrar förbi och fikade. Jag och brorsan spelade lite fotboll och brottades på studsmattan.

Sen skulle jag och Pontus åka till Lerum och köpa en takfläkt till mig. Förbannade eniro, vi åkte fram och tillbaka och fattade inte hur vi kunde åkt fel. Sen ringde vi killen jag skulle köpa fläkten av och ja, då förstod vi. Men det är roligt att köra fel, tycker iaf jag som alltid asgarvar åt det. Sen blev det en hel del pill innan fläkten fungerade men bästaste Anders fixade det till sist, skam den som ger sig!

Förutom hjärtesorg har helgen varit underbar verkligen. Innehållit allt jag behöver. Sällan jag träffar alla mina syskon 2 dagar i rad typ. Dessutom är årets första solbränna ett faktum! Underbart. Inte så skönt att råka riva sig eller att vara väldigt varm hela tiden men det är ändå en skön känsla.

Det bästa av allt var planerna som uppstod! Förutom Ullaredstrippen i juli är snart Ölands-semester bokad också! Huusvaaagn :D:D:D Äntligen! 5-6 dagar på Öland är inte kattpiss. Har jag tur kan det ju bli ganska många turer med husvagn i sommar.

Konstigt hur livet kan vara så förjävligt samtidigt som det är så bra. Frågan är hur det känns om en vecka. Skitsamma, jag vet att jag kommer må skit och allt kommer inte kännas så bra som det gör nu. Men det tar jag då, nu ska jag plugga arslet av mig så jag med någorlunda glädje kan fira att terminen är slut nästa vecka!

Har bott hos Monk & Niclas sen i söndags.  Har vart skönt att inte vara ensam, samtidigt som jag försöker fly från tankar och känslor. Har inte tid att falla ihop..

Har vart skönt att vara med barnen, då hinner man inte tänka eller känna. Att sitta med en sovande eller skrattande bebis i famnen är underbart. Det får en att inse att livet innehåller så mkt underbart och att man ska uppskatta de stunder man har som är bra.

Imon blir en jobbig dag som förhoppningsvis ändå slutar bra. Sen blir det mest plugg och mys i helgen.

De senaste dagarna har jag vart mer sugen än någonsin på att åka utomlands. Helst själv men det skulle jag nog aldrig våga. Värme, sol, bort från vardagen och denna stan.

Men för första gången i hela mitt liv, tror jag, längtar jag efter att ha körkort, kunna sätta sig i bilen och bara åka. Promenad är inte samma sak, då kan man stöta på folk som tycker att man ska stanna och prata. I bilen kan ingen störa. Jag vill ha körkort, en bil som inte låter så mkt och bra ljudsystem. Ja tack, det skulle sitta fint.


Nu ska jag äta lite pommes och kotlett. Sen blir det kanske en promenad. Om jag kommer på vart jag ska gå där ingen annan är. Åh vad jag saknar Örebro just nu.

Tänk vad mycket negativt man bär med sig. Är det vanligt att man glömmer mycket som vart roligt, underbart och positivt? Just nu förstår jag varför jag minns allt negativt, alla i min närhet som dött eller försvunnit av olika anledningar. Jag minns alla svek, bråk, tårar och ångestkänslor. Men det gör jag annars också, kanske inte lika mkt.

Jag tänker ofta på att jag tänker samma sak för ofta. På en speciell person, något någon en gång sa som fick mig att fundera, något någon gjorde, något någon tyckte. Jag kan tänka samma sak flera gånger om dagen, minnas något som egentligen inte har någon betydelse. Varför? Varför tänker jag mest på det negativa? Varför minns jag inte allt roligt och underbart. Jag får anstränga mig för att minnas. Jag får effektivt tänka på en viss stund, jacob, wilma, monk, mamma eller något som de närmaste dagarna fått mig att må bra.

Det är så jävla lätt att vara negativ. Det är för lätt. Även om jag blivit bättre på att se det positiva är det fortfarande lättare att se det negativa. Det är det som gör mest ont, det är det som gör sig påmint hela tiden.

Hur håller man sig ifrån att bli bitter och förbannad? Denna gången känns så annorlunda. Samtidigt som allt känns hyfsat okej så känns det också förjävligt och meningslöst. Vem som helst kan dö, när som helst. Det är något man vet och inte tänker så mkt på. Förrän det händer och det plötsligt blir svårt att leva vidare som vanligt. Alla tankar byts ut, saker som betydde mkt tappar all mening.

Jag vill inte vara arg och bitter, men jag är det. Börjar kännas svårt att bry sig om något alls. Känns om att man likaväl kan sitta här resten av livet och inte göra ett skit. Hon kunde levt i 20 år till. Hon kunde gjort alla de resor hon bokat, göra allt hon velat. Ordet orättvist känns inte tillräckligt omfattande.



Jag kommer aldrig mer höra hennes röst.
Jag kommer aldrig mer se henne le.
Jag kommer aldrig mer se henne.

Mår inte riktigt som jag hade hoppats på idag! Att bli väckt och få besök när man väl somnat in efter att varit vaken i 1,5 dygn var kanske inte det bästa. Även om besöket i sig inte va fel så gick det ju inte att somna om så fort. Sen blev jag väckt igen, men då hade jag ju iaf sovit 8 timmar i sträck..

Men, nu har jag fått i mig en dubbel dos av c-vitamin, ignorerar förkylningskänslorna och fortsätter städa! Ikväll kommer bli kanooon :)