Tänk vad mycket negativt man bär med sig. Är det vanligt att man glömmer mycket som vart roligt, underbart och positivt? Just nu förstår jag varför jag minns allt negativt, alla i min närhet som dött eller försvunnit av olika anledningar. Jag minns alla svek, bråk, tårar och ångestkänslor. Men det gör jag annars också, kanske inte lika mkt.

Jag tänker ofta på att jag tänker samma sak för ofta. På en speciell person, något någon en gång sa som fick mig att fundera, något någon gjorde, något någon tyckte. Jag kan tänka samma sak flera gånger om dagen, minnas något som egentligen inte har någon betydelse. Varför? Varför tänker jag mest på det negativa? Varför minns jag inte allt roligt och underbart. Jag får anstränga mig för att minnas. Jag får effektivt tänka på en viss stund, jacob, wilma, monk, mamma eller något som de närmaste dagarna fått mig att må bra.

Det är så jävla lätt att vara negativ. Det är för lätt. Även om jag blivit bättre på att se det positiva är det fortfarande lättare att se det negativa. Det är det som gör mest ont, det är det som gör sig påmint hela tiden.