Jag är inte rädd för saker som ormar, trafikolyckor, rån eller vad folk nu kan vara rädda för. På senare tiden har jag vart lite rädd för att vara ute på kvällarna i Örebro med tanke på våldtäktsvågen som inte va så kul för några veckor sen, men det har släppt nu. 

Jag är mest rädd för det oväntade, till exempel att åka utomlands och inte ha kontroll och kunskap om hur allti fungerar. Sånt skrämmer mig. Att vara någonstans och inte veta hur jag kommer därifrån om något händer eller hur jag gör om jag blir sjuk. Fy.

Min största rädsla är att min mamma ska dö. Bara att tänka på det gör att ögonen blir vattniga. Jag är rädd för att många som är nära mig ska dö, jag orkar inte känns smärtan mer än jag redan gör efter de som försvunnit. Tänk om något skulle hända, tänk om Monica eller barnen dör, då ger jag upp. Då är frågan om det är värt alla leva om alla dör, tänker jag ibland. Oftast kommer dessa tankar när jag åker tåg, då blir jag alltid fundersam och tänker på de jobbiga saker jag oftast inte tänker på. Så typiskt att de ska komma då när jag inte kan bryta det genom att göra något annat.