Ibland blir jag så trött på smärtan. Vill att den ska få ett slut men jag vet att den aldrig kommer försvinna. Och jag vill inte heller att den ska försvinna för det känns fel. Mycket tankar om farmor sen jag pratade med min storasyster i söndags, vi pratar mycket om farmor när vi väl ses och nu kände hon att allt var väldigt jobbigt eftersom hon förlorat båda sina hundar. Har sedan dess tänkt väldigt mycket på farmor, vilket leder till att jag tänker på farfar och mormor och det känns som att hjärtat ska explodera. Varje gång jag tänker på det så är det samma tankar, jag undrar varför de alla togs från mig så tidigt och så hastigt. Jag tänker på att jag aldrig mer kommer se dem eller höra deras röster. Snart är det jul och då påminner sig döden extra mycket då de inte finns med.

Jag säger alltid till alla att det inte hjälper att trycka undan saker, man ska ta itu med det. Men hur tar man itu med döden? Hur hanterar man det? Jag försöker oftast trycka undan det, sen när jag inser att jag inte tänkt på dem på en hel dag eller två så känner jag mig usel. Jag älskar de dagar då jag kan känna en lukt som påminner om mormors kök eller farfars garage och när jag stickar tänker jag alltid på farmor. Det är många dagar då det är härliga minnen och känslor, ibland går det att stanna där men ibland tänker hjärnan ett steg längre och inser att de är borta och allt det tillhör det förflutna.

Det känns som en konstant kris. Det känns som att jag gång på gång inser att det faktiskt är sant. Fastän farfar dog för 7 år sen tänker jag fortfarande "han är borta, jag kommer aldrig mer se honom, är det sant?". Få i min vänkrets förstår hur jag känner, det är inte många som förlorat folk som stått en så nära hjärtat. Men det finns många som har samma erfarenheter som jag men det är sällan något man pratar om. Jag förstår det, jag vill inte heller prata om det så ofta, det är mest i stunder som nu. Men det är också nu det slår mig att man sällan pratar om det, man pratar om det när det händer och ett litet tag efter, sen blir det en sån grej som "tillhör livet" och alla får hantera på sitt eget sätt.

Kommer jag behöva hantera detta varje dag i resten av mitt liv?