Förstår inte det här med hemlängtan ibland. Det hänger väl ihop med känslan av att vilja fly från den miljö som nu är jobbig. Det är en konstig känsla/tanke att jag tänker på min lägenhet och så gärna vill vara där nu. Varför? Kommer allt kännas annorlunda där? Ett kök som enligt rapport från mamma inte är så trevligt att komma hem till eftersom jag inte hann städa innan jag åkte därifrån sist.. Men jag saknar allra mest min säng. Och ensamheten. Ofta är det guld värt att kunna gå till rummet bredvid eller en trappa upp och tjöta, men känslan av att aldrig vara ensam börjar tära på mig får jag väl erkänna. Men detta är ju en speciell situation, så länge som 3 veckor kommer jag väl förhoppningsvis inte vara hemifrån igen.

Är så trött på att transkibera, inte förstå vad människor säger, missförstånd och att plugga i övrigt. Dessutom ska vi ha UMR-möte ikväll och jag är så opeppad man kan bli just nu. Det är så mycket att prata om och det känns som att vi brister stort i engagemang.. Förhoppningsvis har jag fel.

Att jobba blir en härlig paus i livet. Det känns verkligen så, att jobba på natten det är som att världen stannar upp för några timmar och man kan ladda om och börja om. Med lite mer sömnproblem än innan dock. Men jag får tid att tänka och få distans till allting. Nu längtar jag plötsligt efter att jobba.

Duscha, äta, möte. Vill att det ska vara över så jag kan sätta mig ner och sticka eller göra något annat avkopplande.