Jag har väl klagat över det innan men det förvirrar mig så ofta att leva i två städer och ha tid för alla. Tidigare när jag bodde i Örebro då bodde jag själv och en bra bot bort ifrån alla så då lyckades jag ha en ganska bra balans i kontakten med Alingsås-folket, dock inte så bra med Örebro-folket alla gånger eftersom jag hade en 2-års period då jag älskade att vara ensam så mycket som möjligt. Det förändrades i januari då jag flyttade hem och började umgås mycket med folk, ta igen all tid jag varit borta. Blev mycket tid med Monk och barnen och den tiden var guld värd, det gör det nu svårare dock. Jag vande mig att träffa dem flera gånger i veckan, hänga med i alla små detaljer i Monks liv och se hur barnen utvecklades och lärde sig nya saker, nu är jag helt bakom flötet.

Eftersom första delen av terminen va total kaos med konstant plugg blev kontakten med vänner grovt lidande. Mycket beror på min lathet och svårighet för att spontanringa utan att egentligen vilja något. Och folk lyckas alltid ringa när jag absolut inte kan svara. Hann knappt inse att kursen va över innan vetenskapsdelen började och sen var det plötsligt c-uppsats och mycket UMR-planerande. Nu är det ännu mer uppsats och UMR-planerande.

Alltför ofta nu för tiden känner jag mig överväldigad, det är för mycket. Jag är en person som gör något fullt ut eller inte alls. Därför blir det lätt att jag skiter i att ringa en vän om vi ändå inte hörts på 2 veckor, då har jag ju redan missat massa. Det brukar oftast lösa sig genom att personen själv ringer, tack gode gud, men det är ganska lätt att se varför jag knappt har kontakt med alla vänner från förr. Hade det inte vart för facebook hade jag inte haft någon aning om vad folk gör. det blir naturligare att prata och umgås med folket här uppe i Örebro, det sker mer spontant och vi kan alltid prata med varandra om det som är jobbigt med pluggandet osv eftersom det upptar 95% av våra liv. i de andra 5% finns vänner, familj, jobb, träning och hushåll. En personlig assistent hade vart underbart. Någon som bokar och håller koll på alla tågresor, planerar mina veckor så jag får tränat, pluggat och ätit som jag ska. Och denne kan ju även planera in tid då jag ska ringa mina vänner.

Men jag ser ljuset i tunneln, samtidigt som jag inte vill se det. I juni är det färdigt, då fortsätter livet i Alingsås med alla vänner och man behöver inte frenetiskt planera in en dag mellan fredag och söndag då man ska hinna ses. Förhoppningsvis. Men å andra sidan försvinner livet i Örebro men vännerna här, många flyttar tillbaka till sina delar av landet och man fortsätter med sina liv. Kommer bli jobbigt som tusan.

Nu va det ju så att jag skulle transkibera..