De senaste dagarna har gått i full fart. Har vart underbart, mkt sol och skoj. Grillat, solat, lekt, druckit, shoppat, promenerat, tjötat.

Självklart spenderades nästan hela helgen med Monk, men ibland måste vi ju faktiskt sova, kissa och så utan varandra ;) Hon är bäst. Utan henne och barnen hade allt vart så jävla mycket tyngre nu. De är nästan så att jag får dåligt samvete för att jag inte tar mig tid att bryta ihop. Det är många gånger jag känner att tårarna vill ut men jag trycker undan dem. Det blir inte bättre om jag gråter. Det blir inte bättre om jag tänker på att hon dog, alldeles för tidigt och snabbt. Jag kommer alltid minnas henne, hennes lilagröna-träningsdresser, barndomen i torp, hennes röst och henne lukt, jag behöver inte gråta.

Men jag kommer gråta. Det kommer vare sig jag vill eller inte när det blir kväll och jag är ensam. 
Det är otroligt skönt att man kan må asbra och skitdåligt på samma gång. Jag kan skratta, vara glad och känna att livet är bra och stundvis vill man be alla dra så långt bort det bara går, lägga sig ner och ge upp.