Ett återkommande tema är mina drömmar, jag vet. Det fascinerar mig verkligen ibland.

I natt drömde jag om en kille som funnits i mitt liv fram och tillbaka i många år. Relationen är svår att beskriva och ganska orelevant i detta sammanhang. Nämnvärt är väl att vi inte har kontakt längre och det slutade dåligt och tråkigt. Drömmer om honom väldigt sällan men i natt drömde jag en lång dröm om honom. En sån där dröm som är äckligt verklig och när man vaknar undrar man om det verkligen var en dröm? Själva känslan känns så äkta, i drömmen kände jag den känslan jag brukade känna när jag var med honom. Våran kommunikation var också som i verkligheten, det var som taget ur verkligheten.

Det var inte bara han utan även allt annat i drömmen som hände så mycket ihop med verkligheten. Vi var i denna lägenheten, allt som finns i verkligheten fanns i drömmen. Det enda som var ologiskt var att vi flyttade undan mina soffor och ställde sängen mitt i vardagsrummet. Jag minns hur vi tog tag i var sin ände av sängen och enkelt lyfte upp den, vilket är omöjligt.

Det var en skum blandning från allra första början då vi lärde känna varandra och hur det varit de sista åren. Både det bra och det dåliga i vår relation fanns med, verkligen den hat-kärlek vi (eller iaf jag) kände det sista.

När jag drömmer om honom eller tidigare pojkvänner tänker jag att det beror på att jag fortfarande behöver bearbeta allt som hänt och de känslorna jag har kvar. Men varför drömmer jag aldrig om mina vänner? Ibland drömmer jag om dem men då är det aldrig så verkligt, det känns aldrig som minnen. Men det händer och har alltid hänt mycket med mina vänner som är tufft och jobbigt för mig. Men då får jag oftast problem med att sova.

Det är väl något jag kommer störa mig på och förundras över resten av mitt liv.