Hur förhåller man sig till att en nära släkting får en svår cancer? Själva ordet cancer känns lika vanligt som vatten, mat, bajs eller internet. Men när någon man känner får diagnosen blir det så konstigt. Verkligt fast ändå inte.

Jag känner att jag vill ta vara på den sista tiden, vilken vi inte vet hur lång den är. Det kan ta slut denna vecka, nästa, eller veckan efter det. Vad vi vet är att det inte är långt kvar. Inte långt kvar alls. Men det är så svårt att förstå när människan inte insjuknat än, när människan är som förut. Personen ligger inte på sjukhuset men slangar och hela baletten.

Det går inte att förbereda sig. Vad jag behöver göra är att ta mig tid att vara med människan så mycket jag kan och så mycket denne vill. Men det är min största svårighet: hinna med allt och alla. Dagarna är för korta, min inställning till tiden är så galen just nu.

Men vi sågs idag och det kändes bra. Jag SKA hälsa på inom en snar framtid. Jag SKA.