Det pratas och skrivs så otroligt mkt om stress nu för tiden, vilket gör att man underskattar det på samma sätt som orden ångest, panik, borrljud och annat som egentligen är sjukt jobbigt.
Det va inte längesen jag insåg att jag är en extremt stressad människa, jag blir ofta så stressad att jag till sist inte kan göra något alls, "ingen idé för jag kommer inte hinna ändå, det är för mkt", om jag inte lyckas bryta tänkandet innan jag kommer dit.

Jag försökte, försökte och försökte koncentrera mig på läsningen. Jag har gjort vad jag kunnat när det gäller praktiken idag, har letat upp telefonnummer, ringt, lämnat meddelanden, väntar nu på svar. Har ringt om propparna och de ska skicka en elektriker. Jag KAN inte göra något mer förrän imon, då jag kan fortsätta ringa och försöka få tag i folk. Men ändå kan jag INTE släppa det. Oron sitter hårt som berg i magen och jag vill veta NU. Det är inte hela världen om jag måste tacka nej till lägenheten i A-sås men jävligt surt om jag ser den och blir ännu mer kär i den.

En annan nackdel är att stressen blockerar alla hungerkänslor och framkallar illamående. Därav blir man matt i kroppen, men ändå rastlös. Ond förbannad cirkel.
Men jag har fläskkotletter på tining så jag ska ändå laga mat och trycka i mig den så jag kan komma in i en någorlunda mat-rutin igen, något kan man ju faktiskt styra över själv..