Storebror spelar hockeymatch och jag sitter här och är bitter för att jag inte är där. När jag flyttade till Örebro hade jag inte en tanke på att jag skulle missa många matcher och spendera väldigt mkt mindre tid i ishallen, den störde mig inte i början. Men nu på det sistone har det kommit en saknad som jag inte trodde skulle infinna sig. En period innan jag flyttade va jag inte så mkt i ishallen, någon enstaka match. Men nu är det ju som vanligt - eftersom jag inte kan vara där så vill jag.

Jag saknar spänningen, ilskan och glädjen som rusar genom kroppen. Jag saknar de välbekanta ansikten man alltid möter och stämningen.

Men snart kan jag ju fasktiskt se alla hemmamatcher, varenda en om jag vill!! Underbart.
Det gäller bara att storebror inte får för sig att sluta spela, men det tror jag inte. Han är ishockey helt enkelt.
Lillebror spelar ju också och Anders är tränare för hans lag så honom kan jag ju börja följa också, även om det inte är lika fartfyllt och tekniskt. Men de har ju börjat tacklas nu så en del skratt kan det nog bli ;)

Lillebror (med alldeles för mkt hår just då..)



Nu känner jag mig löjlig för att jag skrivit ett helt inlägg om ishockey.
Men det är en stor del av mitt liv, jag hade bara glömt det en stund..