Ibland uppstår situationer som får mig att å ena sidan asgarva och å andra sidan gräva ett djupt hål och bosätta mig där så jag aldrig kan hamna i en liknande situation igen.

Ibland känns det så meningslöst. Detta känns meningslöst eftersom jag inte ens orkar beskriva situationen för den är så löjlig.

Jag saknar 14-årige Sanna Rosvall som inte insåg konskvenserna av sin brutala ärlighet, hon sa vad hon tyckte och sket i resten. Sen hamnade hon i konflikter men det besvärade henne inte så mkt.
Nu får hon ångest och ångrar att hon öppnade käften för att personerna i fråga inte mottog det hon hade att säga så bra. Men så är det väl att vara vuxen, det är därför alla ex. hejar på folk de inte gillar på stan och kramar folk på fyllan som de inte ens hejar på dagen efter. Jag har också gjort det, och jag hatar det. Men vad är alternativet? Att gömma sig, tala om vad man tycker och ha ovänner? Jag vet inte, jag tillämpar båda och inget utav det fungerar tillfredsställande. När jag var 14 år förstod jag inte varför mamma hälsade på folk hon inte gillar och jag lovade mig själv att aldrig vara falsk och göra saker för "fridens skull", sen blev jag äldre och feg och lat?

Vissa människor vill inte höra andras åsikter, det är okej, men ha då inte en offentlig blogg där du tillåter folk att kommentera dina djupaste tankar och känslor.