Det är otroligt hur lätt saker rinner av mig nu för tiden. Förr kunde jag bli arg och ilskan höll i sig i timmar, dagar och ibland veckor.

Tänkte sjunka till samma nivå som personen som gjorde mig arg gjort, men det behövdes inte. Jag skrev vad jag kände och sen var det bra så. Det behövdes inte publiceras. Jag känner ofta att jag vill skriva allt svart på vitt, skriva det du inte ser och förnedra dig. Men jag kan inte bete mig så längre, det är inte jag. Jag skäms över människor som gör så och jag skäms över mig själv om jag låter mig sjunka så lågt.

Människor som inte fattar, människor som inte vill fatta, människor som ljuger, människor som inte ser verkligheten - jag stör mig på er för jag har ibland svårt att förstå hur man kan vara så oförstående när man är en normalt fungerande människa utan utvecklingsstörning. Utvecklingsstörda har jag inga problem med, det har ett medicinskt hjärnfel - men de som inte har det? De är bara jävligt puckade?


Jag vet inte, jag kommer träffa sådana människor hela mitt liv, jag har äntligen insett att jag inte behöver förändra alla, "rädda" alla, försöka få dem att förstå, jag kan låta det rinna av mig och inte ha sådana människor omkring mig.


Jag sjunker ändå till samma nivå som du till viss del och utelämnar namn, även om jag inte skriver allt så är det förnedrande i sig, så se det som en gest av respekt. Men du ser det som du vill, det är sådan du är verkar det som.