Vilka minnen, vilken smärta. Julen 2004 var den som förändrade allt. Den dödade julkänslan och den blev aldrig den samma igen.

Alkohol, släktbråk som ledde till en splittring som ännu håller i sig.
Daniels bror, hans flickvän och hennes familj var med om vågen i Thailand så samtidigt som min värld rasade och dagarna efter jul var full av rädsla och ångest var det lika hemsk för honom och hans familj.
Utan honom, hans varma hjärta och extrema omtanke hade det varit ännu svårare att klara de dagarna. Han var verkligen med om allt det värsta i mitt liv, men han fanns alltid där. När jag skrev i varje inlägg att han var min bästa vän så ljög jag inte.

Tänk att relationer kan ändras så.
Jag och pappa var bästa vänner, idag är vi långt därifrån. Vi kan knappt ha ett vanligt samtal och jag bara väntar på att han ska säga något nedlåtande. Tänk att jag en gång i tiden avgudade dig, du var det bästa i mitt liv och vi pratade varje dag.
Daniel var mitt allt, vi kände varandra bättre än jag någonsin känt någon och aldrig innan känt att någon känner mig så bra, idag är vi som främlingar. Jag trodde vi skulle vara vänner i många år efter att vi gjort slut men så blev det inte, istället blev det en tystnad på typ 2 år och när tystnaden väl sprack så var det ännu mer smärtsamt att inse att vi inte har den relationen vi en gång hade.

Jag tänker ofta på om och hur. Hur ska det någonsin kunna bli bättre? Om jag gör så kanske det blir annorlunda och kan bli bra igen? Men det spelar ingen roll. Jag har kämpat, blivit besviken, fått hopp, blivit besviken. Och den besvikelsen är inte som när man får ig på ett naturkunskapsprov, det är som när du börjar känna att du har en relation med din pappa igen som är ömsesidig tills han börjar halsa ölen och du blir en piltavla och pilarna haglar mot dig.

Du ger mig ångest, du är den enda som får tårarna att rinna helt plötsligt och du är den enda jag inte kan säga det till.