Så blandade känslor. Känner smärtan, känner glädjen. Är besviken, tacksam.

Monica Elisabet Vijola Rydjer, du är solskenet i mitt liv. Från dag ett har du funnits där, brytt dig och alltid varit underbar. Jag hatar fortfarane mig själv för att jag svek dig, vet att vi pratat om det hundratals gånger och vi båda va helt knäppa. Det var inget litet svek, jag vet, men jag kan inte förklara hur glad jag är över att vi kom över det och lyckades få en ännu bättre vänskap. Känns som att inget kan komma i våran väg igen. Om jag någon gång sviker dig igen så har du mitt fulla tillåtelse att slå ihjäl mig! Du är den första och nästan enda vännen som är en riktig vän, den som alltid är ärlig och säger vad du tycker. Du behandlar mig så som jag vill bli behandlad, om du förstår vad jag menar.

Jag blir bara så glad när jag tänker på dig :) Våra långa samtal, om allt och inget och till sist bara skrattar vi för att vi inte längre har något att säga men vi vägrar lägga på. Det gör ont att det är ett sånt avstånd mellan oss och att vi missar mycket av varandras liv nu, speciellt att jag missar så mycket av Jacobs uppväxt. Men snart är det sommar igen :)




I Love You, MonkiBonk. Du är en sann och äkta vän, det är få man kan säga så om men du är det. Du är min vän och jag älskar dig för det, för den du är. Tänker ibland tillbaka på den Monica jag träffade i ettan på gymnasiet, gud vad du har mognat och blivit stark. Är så stolt över dig och dina framgångar. Hur grym mamma du är ska vi inte gå in på för då kan detta inlägget bli flera mil och jag vet vad du anser om långa blogginlägg ;)

Men detta inlägget är till din ära, vet att jag är dålig på att visa/säga vad jag känner, vi är ganska lika på det sättet och jag vet att du vet men nu när jag läser de gamla blogginläggen så saknar jag dig och uppskattar dig så enormt :D

Nu ska Sunshine sova, ska INTE sova bort hela dagen imon.