Det finns många nackdelar med att flytta långt från familj och vänner. Många fördelar också såklart eftersom jag får min utbildning.

Vissa dagar är det svårt att acceptera att man missar så mycket. Som tur är så händer ju inte så mycket i Alingsås men vänner och familj lever ju vidare och ibland kan jag bli så ledsen när jag missar saker. Som när bröderna har matcher, det är väldigt tråkigt att missa, och det ger en tomhetskänsla. Hela familjen är i ishallen, utan mig.

Det absolut värsta är när din bästa vän skaffar barn, det är värre än att sakna en pojkvän. En pojkvän kan du vara ifrån i två veckor utan att något direkt förändras, han utvecklas inte chockerande fort - men det gör barn.
Varje gång jag får vara med om något "första" med Jacob så gråter jag nästan, det händer inte ofta. Allt händer så fort, nu börjar han lära sig att gå = nästa gång jag ser honom så kan han gå. Skumt, jag tänker fortfarande på honom som en liten bebis som inte kan ta sig någonstans. Att han kan krypa runt i lägenheten, ställa sig upp och nu gå gör mig förvirrad. Men det är inte bara tråkigt såklart, det är helt underbart. Det hade varit värre om jag inte fått veta något under tiden jag är borta, som tur är så får jag ändå vara med på ett hörn :D

På senaste tiden har det varit mycket prat om vad som händer efter utbildningen. Lite tidigt att planera men en liten plan måste man ju ändå ha innan, annars står man där sen helt oförberedd. För mig känns det skumt att flytta hem till Alingsås igen, hur kommer det bli? Jag vill det, jag längtar. Men det är svårt att föreställa sig framtiden. Då är jag socionom, vad ska jag jobba med? Nu ryker det snart ur öronen på mig, för allvarliga tankar, TYP.