Varför finns dom? Varför finns perioder då man bara vill strypa någon (helst sig själv) och bara skrika på någon? Det är tusen gånger bättre att vara arg på någon än att vara arg utan anledning.
Man börjar genast fundera på vem/vad man kan vara arg på/över men då kommer man bara på saker som gör en ännu argare. Snacka om ond cirkel.

Min gissning är stress, prestationsångest och ren trötthet. Jag vägrar skylla på mörkret som alla andra människor gör vind för våg. TÄND LAMPOR DÅ? Eller åk utomlands så jag slipper höra ditt gnäll.

Vill ha ledigt nu, vill inte skriva omtenta på tisdag, börja läsa om kvantitativ forskning, ha fler tentor, börja en ny delkurs och ha ännu fler tentor och böcker som ska läsas. I'm in a rutt, hur kommer jag ur?

Dessa hemska dagar är nu för tiden få men de är inte lättare för det. Förr var det såhär varje dag, nu händer det kanske 1 gång i månaden, men varför händer det över huvud taget?? Förr hade jag oftast något att skylla på, oftast en svinig pojkvän. Men nu? Ja att skälla på sig själv är man ju alltid bra på!

Förhoppningsvis kan jag somna i tid, komma upp i tid och komma till skolan och suga åt mg lite positivitet från alla andra... Om nu inte alla andra ska vara gnälliga över den nya boken som ska läsas eller något annat som är helt onödigt att klaga på eftersom det inte gör någon skillnad. Men hey, vi gnäller ändå!!

Detta är en sån dag man inte ska blogga, speciellt inte när man kommer ifrån Alingsås där man är inpräntad med meningen "säg inget dumt, gör inget dumt - alla kommer dömma dig och prata om vad du sagt". Men jag har aldrig vikt mig för det tidigare så varför börja nu...