Jag gjorde mig redo att duscha men fastnade här. Läste en blogg som jag följt länge och många tankar kom. Denna killen har växlat mellan känslor dag efter dag efter dag och hela tiden kommit fram till olika saker - ena stunden älskar han henne och kommer aldrig släppa henne, nästa gång har han kommit över henne och insett att hon inte är något för honom, han har blivit ihop med ett annat ex igen och allt är bra, nästa gång är han bara arg och sen börjar allt om igen.

Jag klandrar honom inte, jag har självt vart med om det, i mycket mindre skala då jag inte uttrycker mig så mkt som han gör genom blogg, sms, telefonsamtal, mejl osv. Men det som fick mig att fundera igen är att man verkligen kan lura sig själv. Man bygger upp en bild som är falsk till 80%, tar bara med allt positivt, ser det negativa som en litet dimmigt moln som man snart kan blåsa bort "om vi bara försöker". Det smärtsamma är inte att vakna upp och inse att personen man tror man älskar inte är den man tänkt sig i sitt huvud, det som gör ont är att man lurat sig själv och nu inte har någon aning om hur man egentligen känner, om någonting. Hur hämtar mig sig från att inte veta vart man har sig själv?