Alvedonen och iprenen lindrade en del, det märks nu när det börjar avta..
Jag blir så trött, frustrerad och irriterad. Mest bekymrad. Vad beror smärtan på? Inbillar jag mig den? Varför skulle jag göra det? Förr när jag hade ont i knäna kunde det lätt härledas till hur jag mådde psykiskt men nu finns inte den kopplingen eftersom jag mår bättre än någonsin.

Funderar på om jag ska lägga press på knäet och gå ut på en promenad för att se hur det reagerar. Men risken finns att det blir värre.

Blir besviken när jag tänker på alla som nu är hos Jocke eller påväg dit, jag vill ocksååååå. Pratade precis med både Jocke och Sara, känner mig så elak när jag säger att jag stannar hemma. Känner mig så löjlig och feg, men knäna får mig att bli extremt nojig nu för tiden... Vill inte hamna i det träsket igen så det är bara "att lyssna på kroppen". Kanske dags att börja med knästöd igen. Eller är det en överdrift efter bara några dagar? Vet inte. Kommer ha dessa tankar hela kvällen, hela helgen om smärtan fortsätter.

Förbannade apskit. Jag vill vara aprak.
Men jag får iaf läst en massa som jag annars inte skulle fått... Och slipper vara bakis imon.
*positiva tankar - positiva tankar* (- tänker jag medan jag långsamt gungar fram och tillbaka i skräddarställning).