Tänk er The Final Countdown, parapampampaaam parapampampaaaaaam.
Tänk er tre barn, 10-12 år ungefär. Två killar och en tjej. De har förberett sig länge för att uppträda med denna låt inför fritidsgruppen. De är peppade, har haft många diskussioner om vem som ska vara vem, hur det ska se, hur många steg, vart man ska stå.

Tjejen vaknar på morgonen, mamman föreslår att hon ska ha klänning denna dag. I vanliga fall brukar tjejen känna "men kom igen morsan, allvarligt? Klänning? Naaheeej." Men den dagen tänkte hon att det funkade, passade bra, skulle inte göra något speciellt.

Hon kommer till skolan, möts av killarna i "bandet" och deras irriterade och oförstående blickar får flickan att inse att klänningen var ett stoort misstag. Den sämsta dagen hon kunde valt att ha klänning. Killarna blev såklart sura och tyckte att tjejen förstört hela grejen.

Hon skämdes och ville springa hem. Men hon gjorde vad hon skulle, ställde sig på "scen", undvek ögonkontakt med killarna i bandet och publiken. Stirrade på klänningen som svajade och förbannade sig själv.

Pojkarna var Kristoffer och Robert, flickan var jag. Det är den första gången jag kommer ihåg att jag fick ångest över att minnet suger. Ska det göras så ska det göras ordentligt, det gick åt helvete med andra ord och vi pratade aldrig om det igen.