Haha, har läst igenom väldigt gamla dagboksinlägg från den gamla lunarstorm-bloggen. Vääldigt kul! VArning för nostalgitripp.

Tis 11 feb 2003
mina kompisar är underbara men varför kan det inte finnas
mer underbara killar som johan fast nån sån som jag kan bli kär i????

  - Haha, en månad senare föll jag pladask och va kär i honom alldeles för länge.

Tills Daniel kom in i bilden..
 Första kvällen han festade med oss på Ängabo:

Lör 8 nov 2003

kommer det en as söt klle men hyfsat fin kropp kan jag inte hjälpa att jag pussar han när han försöker pussa mig! herregud livet går ut på att ha skoj! haha hoppas det lir lika kul idag!!!

   - Kommer precis ihåg den kvällen, han var så glad och söt.
Sen gick det ju upp och ner oräkneligt många gånger, hade glömt hur mycket och alla omständigheter men ändå hade jag det bäst med honom. Som hans mamma säger så hade vi alltid roligt och gjorde varandra lyckliga.

Det roligaste med att läsa inlägg från förr är hur äckligt ärlig man var. Då skrev jag precis allt jag tänkte, tyckte och kände. Idag är man ju lite mer privat av sig även om man ibland har lust att göra som förr och bara gå loss på tangentbordet när man är förbannad...

Jag hatar droger, narkotika. Jag hatar inte de som använder narkotika men ändå gör jag det. Hittar inte ens orden..


Fre 2 mar 2007 01:44
Ni använder det för att må bättre med er själva och genom drogerna hittar ni gemenskap med andra puckon. Under tiden blir ni proffessionella mytomaner och ni tror att vissa av oss inte ser igenom er. Ni vet att ni sårar oss men ni vet inte hur mkt. Ni vet inte hur många tårar vi fäller eller hur många vakna timmar vi spenderar oroar oss för er. Sen när vi fått nog av det eviga förlåtandet, svikandet, förlåtandet, svikandet, förlåtandet, svikandet och säger att vi inte vill se er mer så är det er det är synd om och ni faller djupare.

Vi står där maktlösa och vet att vi inte kan göra något, ändå förväntar ni er "mer" av oss. Men vi får inte ställa krav eller bli sura, för vi "vet inte hur det är". Vet ni hur det är för oss? Tror ni att ni är en sort som ingen kan förstå sig på förutom ni själva? Fel.

Jag är så trött på allt detta. Se vänner och nästan familjemedlemmar göra detta mot sig själva och oss andra. Det är en ond cirkel där den enda som kan göra något är missbrukaren själv.

Jag var också naiv en gång i tiden, med en viss person är jag det fortfarande. Ni får ursäkta mig om jag verkar dömande, pessimistisk och negativ men jag vill inte vara en del av det. Jag är inte den mest erfarna eller klokaste, men jag har mer erfarenhet än vad jag vill ha just nu. Jag blir bara arg, kan ni förstå varför? Vissa förvandlar sårandet till ilska...

Ni kan inte acceptera mina åsikter, känslor och handlingar så varför ska jag acceptera era?